Kunde inte låte bli....
... att publicera en gammal blogg om ina grannar. Känns aktuellt i dagsläget då jag kommit hem till Umeå igen....
Jag gillar mina grannar… verkligen! De lever (om) och det gör de ordentligt. Ena riktigt levnadsglada typer de där grannarna. Helst lever de på kvällarna och nätterna, men ibland även om tidiga mornar. Här skrattas, gråts, dansas, knullas och diskas det så att väggarna skakar. Helst diskar grannarna på natten.
Efter de har jagat runt varandra i lägenheten en halvtimme och därpå haft ohämmat sex i (förlåt manliga granne) cirka tolv minuter. Då känner någon av dem att diskberget bara måste avverkas för de har laddat upp batterierna med all sex de haft. Då diskar grannen allt i diskhon, på bänken, under bänken, bänken samt en hel bröllopsservis; bara utifall de skulle få trehundra gäster påföljande dag. De har säkert gått scouterna båda två: ”alltid redo” liksom. Jag gick aldrig scouterna, så jag har inte fattat tjusningen med diskning. Jag hatar diskning. Helst när grannarna diskar halv tre på natten. Då vill jag mosa in mina enorma dunkuddar i öronen och teleportera mig till en isoleringscell på någon spykvårdsanstalt. Helst vill jag teleportera grannarna till en annan isoleringscell på någon annan psykvårdsanstalt. Då kanske jag äntligen kan få sova om nätterna.
De gånger jag ångrar mina onda tankar om mina fina grannar är då kvinnan gråter högljutt mitt i natten. Även fast hon gråter sådär som en prärievarg ylar efter fjorton dygn utan mat någonstans i en öken i Kanskas (finns det öknar i Kansas? Finns det prärievargar i Kansas? Hur stavas Kansas? Obs! Annika, Googla och kolla upp saken!). Sådana gånger vill jag ta tillbaka allt dumt jag tänkt, sagt till mina kompisar, sagt till min familj, tjatat om till andra grannar samt dem i bastun på badhuset. Då vill jag istället bara springa ut i min pyjamas och mina duntofflor och krama snälla-dumma grannen tills hon blir glad igen och börjar sin sedvanliga steppdans i träskor…
...För mina grannar är duktiga på det mesta som har med underhållning att göra. Helst underhåller de varandra (och mig) med skönsång på deras ”singstar”, som de kopplat direkt till x-boxen och hela det nya, och förmodligen svindyra surroundsystemet med baslåda lika stor som en förhistorisk mammut. Och till den skönsången har de kopplat in ett dussin dansmattor som de låter hela släkten dansa på när de har ätit klart på den svårdiskade bröllopsservisen. En sådan tillställning lättar upp var lugn hemmakväll i soffan framför Idol.
För ett tag sedan hade jag en liten tillställning för min kusin och en till kompis. Då kom grannen och klagade på att vi spelade för hög musik. Klockan var tretton minuter i tio. Jag måste vara världens sämsta granne…
Jag gillar mina grannar… verkligen! De lever (om) och det gör de ordentligt. Ena riktigt levnadsglada typer de där grannarna. Helst lever de på kvällarna och nätterna, men ibland även om tidiga mornar. Här skrattas, gråts, dansas, knullas och diskas det så att väggarna skakar. Helst diskar grannarna på natten.
Efter de har jagat runt varandra i lägenheten en halvtimme och därpå haft ohämmat sex i (förlåt manliga granne) cirka tolv minuter. Då känner någon av dem att diskberget bara måste avverkas för de har laddat upp batterierna med all sex de haft. Då diskar grannen allt i diskhon, på bänken, under bänken, bänken samt en hel bröllopsservis; bara utifall de skulle få trehundra gäster påföljande dag. De har säkert gått scouterna båda två: ”alltid redo” liksom. Jag gick aldrig scouterna, så jag har inte fattat tjusningen med diskning. Jag hatar diskning. Helst när grannarna diskar halv tre på natten. Då vill jag mosa in mina enorma dunkuddar i öronen och teleportera mig till en isoleringscell på någon spykvårdsanstalt. Helst vill jag teleportera grannarna till en annan isoleringscell på någon annan psykvårdsanstalt. Då kanske jag äntligen kan få sova om nätterna.
De gånger jag ångrar mina onda tankar om mina fina grannar är då kvinnan gråter högljutt mitt i natten. Även fast hon gråter sådär som en prärievarg ylar efter fjorton dygn utan mat någonstans i en öken i Kanskas (finns det öknar i Kansas? Finns det prärievargar i Kansas? Hur stavas Kansas? Obs! Annika, Googla och kolla upp saken!). Sådana gånger vill jag ta tillbaka allt dumt jag tänkt, sagt till mina kompisar, sagt till min familj, tjatat om till andra grannar samt dem i bastun på badhuset. Då vill jag istället bara springa ut i min pyjamas och mina duntofflor och krama snälla-dumma grannen tills hon blir glad igen och börjar sin sedvanliga steppdans i träskor…
...För mina grannar är duktiga på det mesta som har med underhållning att göra. Helst underhåller de varandra (och mig) med skönsång på deras ”singstar”, som de kopplat direkt till x-boxen och hela det nya, och förmodligen svindyra surroundsystemet med baslåda lika stor som en förhistorisk mammut. Och till den skönsången har de kopplat in ett dussin dansmattor som de låter hela släkten dansa på när de har ätit klart på den svårdiskade bröllopsservisen. En sådan tillställning lättar upp var lugn hemmakväll i soffan framför Idol.
För ett tag sedan hade jag en liten tillställning för min kusin och en till kompis. Då kom grannen och klagade på att vi spelade för hög musik. Klockan var tretton minuter i tio. Jag måste vara världens sämsta granne…