Annika - Livet är en schlager

Kommer hem, mer blod, mer tårar.

Ger antibiotika, smärtstillande/inflammationsdämpande, vatten.
kiss
blod
mer kiss
mer blod

Ringer mamma i utmattad förtvivlan.

Efter någon timme:
stillhet.
Mys i soffan med lilla sjuklingen.
Båda utmattade, somnar tätt intill varandra.
Lugn. Äntligen!

Hopp!

Får besök av fina vänner. Lycka.
Leker med Bo. Lycka hopp.

Kiss igen, blod. Ensamhet, hjälplöshet.

Jag kastas hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Hur länge ska detta hålla på? Utan att jag vill ställer jag den frågan jag är som mest rädd för att svara på:

När vet man att man ska ge upp?

Ser in i de stora vackra ögonen som säger: "Hjälp mig!" Får svaret på frågan:

Aldrig!