Det finns inte nog med ord
Detta är oerhört svårt för mig att skriva, men jag måste för att de som läser det ska förstå om jag inte är mig själv, inte hör av mig, eller inte vill saker.
Idag när jag kom hem från jobbet efter en natts sömn var läget med Bosse akut. In på djursjukhuset igen. Där röntkade de hans mage och körde ultraljud. Jag fick se ultraljudet. Det såg ut som en stjärnhimmel, eller gnistrande snöflingor som dalade och lade ett täcke längst ned i Bosses blåsa. Det var urinstenar. Alla dessa hade hunnit bildas sedan i fredags då blåsan spolades ur... Många, många många. Det som visuellt var mycket vackert dödade honom undan för undan...
Jag lämnades ensam med min lilla lurv för att ta ett beslut som var tvungen att tas.
11.15 somnade Bosse in med min hand som huvudkudde.
Några timmar senare begravde jag och min fina Johanna honom i skogen.
Det gör mig så ont att han som för timmar sedan var varm, torr och levande, nu är våt, kall och död. DET SKULLE INTE GÅ SÅ HÄR! Han var så liten... 1 år och 3 månader. Att ha så ont som han haft i flera dygn... åka på två smärtsamma kurer i loppet av tre veckor. Plågas. Jag kan inte förstå att någon som knappt hunnit landa på jorden ska behöva lämna den.
Jag har grinat mig igenom morgonen, dagen och kvällen. Han saknas mig! Hans mamma och pappa letar honom, undersöker hemma. Tror att han ligger under handukar, filtar, påsar, fotöljer. Ernst tror han sitter på loftgången. Hur kan man förklara för dem som inte förstår? De saknar ju honom med. Skillnaden är att jag vet att han aldrig kommer tillbaka, medan de tror att varje ljud de hör är Bosse och går och tittar efter honom.
Det känns som jag svikit honom. JAG SAKNAR HONOM SÅ!!!
Min älskade älskade älskade vän... tack för den tid vi fick tillsammans!
Idag när jag kom hem från jobbet efter en natts sömn var läget med Bosse akut. In på djursjukhuset igen. Där röntkade de hans mage och körde ultraljud. Jag fick se ultraljudet. Det såg ut som en stjärnhimmel, eller gnistrande snöflingor som dalade och lade ett täcke längst ned i Bosses blåsa. Det var urinstenar. Alla dessa hade hunnit bildas sedan i fredags då blåsan spolades ur... Många, många många. Det som visuellt var mycket vackert dödade honom undan för undan...
Jag lämnades ensam med min lilla lurv för att ta ett beslut som var tvungen att tas.
11.15 somnade Bosse in med min hand som huvudkudde.
Några timmar senare begravde jag och min fina Johanna honom i skogen.
Det gör mig så ont att han som för timmar sedan var varm, torr och levande, nu är våt, kall och död. DET SKULLE INTE GÅ SÅ HÄR! Han var så liten... 1 år och 3 månader. Att ha så ont som han haft i flera dygn... åka på två smärtsamma kurer i loppet av tre veckor. Plågas. Jag kan inte förstå att någon som knappt hunnit landa på jorden ska behöva lämna den.
Jag har grinat mig igenom morgonen, dagen och kvällen. Han saknas mig! Hans mamma och pappa letar honom, undersöker hemma. Tror att han ligger under handukar, filtar, påsar, fotöljer. Ernst tror han sitter på loftgången. Hur kan man förklara för dem som inte förstår? De saknar ju honom med. Skillnaden är att jag vet att han aldrig kommer tillbaka, medan de tror att varje ljud de hör är Bosse och går och tittar efter honom.
Det känns som jag svikit honom. JAG SAKNAR HONOM SÅ!!!
Min älskade älskade älskade vän... tack för den tid vi fick tillsammans!
Kommentarer
Postat av: Elin
Jag är verkligen ledsen. Tänker på dig. Stor kram!
Postat av: ylva
skickar också en värmade tanke och en stor kram!!!
Postat av: Annika
Tack flickor...
Postat av: Maria
tänker på dig! STORKRAM
Postat av: Micke
Åh nej, älskade vän, vad sorgligt. Men även om tiden blev kort, tänk på den tid ni ändå fick tillsammans. Hur värdefull den var. En massa kramar till dig, sköt om dig och ring om du behöver! Kram.
Postat av: Sarah
Neeeeej, är det sant? Fy så ledsamt. Lilla Annika gumman. Skickar hundra varma kramar till dig. Tur att Bosse fick bo och leva hos dig på jorden.
Hu, jag kan inte heller låta bli att gråta. Tänker på dig. Kraaaaaaaam
Postat av: Annika
Tack söta ni för värmen!
Trackback