Annika - Livet är en schlager

Jag vaknade kvart i sju imorse. Hur pigg som helst! Har cyklat en tur och sedan duschat och klätt på mig. Ska käka frukost snart.

Med det jag egentligen ville skriva är ett erkännande. Jag har gjort det igen! Ehe. Ni vet det där med håret. Den eviga sagan som aldrig tar slut. Beckers får utöka sin färgkarta snart, för jag har tametusan tagit mig igenom de flesta nyanserna mellan svart och orange.

Nu är mitt hår en annan nyans av blont. Det vill säga, om några veckor har det förhoppningsvis intagit en nyans som man kan räkna in under blondskalan. Det jag också vill erkänna är att jag faktist inte bryr mig så hårt denna gång över att jag ser förjävlig ut. Det har jag iof gjort från och till sedan i höstas, så jag har säkert vant mig vid att aldrig få känna mig fin.

Ambivalent nog så känner jag mig ändå rätt fin idag, även fast jag inser att det känns bättre än vad det ser ut. 

Jag tar alltid genvägar. Då hamnar man i pereferin ett tag, men håller man ut och siktar rätt så hittar man fram någon gång...