lördagskyla
Det var en trevlig kväll igår. Eller rättare sagt: Tomas var trevlig och jag var bara som jag är nu.
Har sovit gott inatt och har många timmars obruten sömn. Jag tittar ut och vill bara ta en långpromenad i kylan, komma hem till ett varmt badkar och sedan göra sushi på kvällen och ta ett glas vin.
Det jag gör istället är att försöka börja på simuleringstentan och vanka runt med vemod och en ständig klump i magen och tyngd för bröstet. Jag tycker det inte alls är konstigt att jag skärmar mig från personer för att inte tycka om dem så mycket, för att bry sig om någon annan så att det gör ont, gör ondare än något annat när det är kris och kaos.
Ernst och Rut är två sådanna personligheter som jag bara faller ihop för, när det händer något. Jag tycker kärlek är förhatligt på så sätt. Att man aldrig bara kan tänka på sig själv och försöka överleva egna smällar utan att bry sig om så det bara gör massa ont! För jag kan inte stänga av. Det som hänt senaste tiden har utlöst en kollektiv oro för alla jag riktigt bryr mig om. Är så rädd att det ska hända mamma, mormor, Halvard, Carina, Mikaela något och tänker på mina vänner som har det jobbigt och som jag inte kan ge vad jag skulle vilja.
Hade det inte varit bättre att vara känslokall så man sluppit allt som gör ont på grund av att man bryr sig? Jag har länge haft min gard uppe för att jag inte ska bry mig om/älska människor och sedan vara orolig för att mista dem eller känna deras smärta, men det fungerar inte. Det finns dem som hinner under och som tar sig in orden
tligt. Då är allt rosa moln och saftsoppa när det är bra, men krossat glas och lervälling när det händer något.
Jag barrikerar mig tills jag hinner ikapp.
Har sovit gott inatt och har många timmars obruten sömn. Jag tittar ut och vill bara ta en långpromenad i kylan, komma hem till ett varmt badkar och sedan göra sushi på kvällen och ta ett glas vin.
Det jag gör istället är att försöka börja på simuleringstentan och vanka runt med vemod och en ständig klump i magen och tyngd för bröstet. Jag tycker det inte alls är konstigt att jag skärmar mig från personer för att inte tycka om dem så mycket, för att bry sig om någon annan så att det gör ont, gör ondare än något annat när det är kris och kaos.
Ernst och Rut är två sådanna personligheter som jag bara faller ihop för, när det händer något. Jag tycker kärlek är förhatligt på så sätt. Att man aldrig bara kan tänka på sig själv och försöka överleva egna smällar utan att bry sig om så det bara gör massa ont! För jag kan inte stänga av. Det som hänt senaste tiden har utlöst en kollektiv oro för alla jag riktigt bryr mig om. Är så rädd att det ska hända mamma, mormor, Halvard, Carina, Mikaela något och tänker på mina vänner som har det jobbigt och som jag inte kan ge vad jag skulle vilja.
Hade det inte varit bättre att vara känslokall så man sluppit allt som gör ont på grund av att man bryr sig? Jag har länge haft min gard uppe för att jag inte ska bry mig om/älska människor och sedan vara orolig för att mista dem eller känna deras smärta, men det fungerar inte. Det finns dem som hinner under och som tar sig in orden
tligt. Då är allt rosa moln och saftsoppa när det är bra, men krossat glas och lervälling när det händer något.
Jag barrikerar mig tills jag hinner ikapp.
Kommentarer
Trackback