Inte panik, men förbluffad!
Jag har tappat hakan flera gnger idag. Hittade gamla klasskamrater på en mötesplats på inteeeeernet som kallas "Facebook", som jag brukar besöka för just det ändamålet. Vad fann jag? Jo att killar som varit trassliga och stökiga då jag kände dem har städat upp sig och skaffat familj, tjejer med dåligt rykte har blivit modeller och att söta flickor har blivit... gamla (och inte allt för söta längre). Jo, det också: 85 % av alla jag kollade upp hade sambo/var förlovade/hade en partner.
Är jag gammal? Eller den egentliga frågan är väl: Har alla barndomsvänner blivit vuxna, utan att jag hunnit med?
Det känns så fel att säga det, men Annika Olsson 22 år, har fått åldersnoja!
Jag har inte panik över att jag inte har barn eller lyckats kirra till mig ett modellkontrakt men jag är förbluffad över att det inte skulle vara så konstigt om jag hade det (ja inte modellkontraktet då, men hela barn-/sambo-/giftasgrejen). Jag är ju ändå den ålder mamma var när hon var gift och hade barn.
Människor i min ålder ploppar ut barn till höger och vänster och jag är inte ens redo att sätta in pengar på mitt ICA-kort. Jag har fortfarande sockersöta drömmar om hur mitt liv ska bli när jag fyllt vuxenålder och saknar min mamma för jämnan och tycker killar är lite läskiga.
Den enda gången jag känner mig lite vuxen är när jag är ute i skolan och undervisar (efter jag har övertygat eleverna om att jag faktist ÄR lärare och inte elev). Men jag fnittrar ändå åt elevers skämt i korridorerna och känner ibland att jag hellre lyssnar på dem än andra lärare. Fy vilken dålig ickelärare jag kommer att bli. Mina elever är inte mina vänner, men flera liknar vänner jag skulle kunna ha om jag hade dem (eller, ja... du förstår nog vad jag menar).
Troligtvis lite inspirerad av en heldags repetition av musikalen "Farväl Peter Pan", så vill jag likt Wendy, både bli och inte bli vuxen. Låt oss döda Tick och Tack och rädda landet Ingenstans!
Är jag gammal? Eller den egentliga frågan är väl: Har alla barndomsvänner blivit vuxna, utan att jag hunnit med?
Det känns så fel att säga det, men Annika Olsson 22 år, har fått åldersnoja!
Jag har inte panik över att jag inte har barn eller lyckats kirra till mig ett modellkontrakt men jag är förbluffad över att det inte skulle vara så konstigt om jag hade det (ja inte modellkontraktet då, men hela barn-/sambo-/giftasgrejen). Jag är ju ändå den ålder mamma var när hon var gift och hade barn.
Människor i min ålder ploppar ut barn till höger och vänster och jag är inte ens redo att sätta in pengar på mitt ICA-kort. Jag har fortfarande sockersöta drömmar om hur mitt liv ska bli när jag fyllt vuxenålder och saknar min mamma för jämnan och tycker killar är lite läskiga.
Den enda gången jag känner mig lite vuxen är när jag är ute i skolan och undervisar (efter jag har övertygat eleverna om att jag faktist ÄR lärare och inte elev). Men jag fnittrar ändå åt elevers skämt i korridorerna och känner ibland att jag hellre lyssnar på dem än andra lärare. Fy vilken dålig ickelärare jag kommer att bli. Mina elever är inte mina vänner, men flera liknar vänner jag skulle kunna ha om jag hade dem (eller, ja... du förstår nog vad jag menar).
Troligtvis lite inspirerad av en heldags repetition av musikalen "Farväl Peter Pan", så vill jag likt Wendy, både bli och inte bli vuxen. Låt oss döda Tick och Tack och rädda landet Ingenstans!
Kommentarer
Postat av: Micke
Hoja, det där är (en av många) nackdelen(/arna) med facebook, det blir nån sorts statuskamp om vem som hunnit längst i livet. Kom ihåg att det är samhället som sätter normerna och inte individen! Jag är stolt över att jag snart är 29 år, singel, barnlös, bil-lös och bor på 25 kvm! Haha, det här lät mer tillrättavisande än uppmuntrande som ju var min tanke... vad jag försöker säga är; lev livet som det passar dig och strunta i vad normerna försöker pracka på dig! kram.
Trackback