Annika - Livet är en schlager

Jag gjorde samma som Elin och googlade mitt namn inom citationstecken ("Annika är") och träffarna jag fick och ska kopiera i min status på facebook var:

1. Annika är tillbaka!
2. Annika är fortfarande rikast.
3. Annika är glad idag
4. Annika, är 23 år och bor numer i Göteborg
5. Annika är braig hon.

Jahapp, då vet jag det.

Var ut med Ida igår. Tjohoo vad trevligt med EPP och spontanfest! Idag har ajg varit ttrööött och sovit till 1, handlat, städat och nu står min tacopaj i ugnen. Är på riktigt mys och kramhumör idag.

Mina underbara, underbara, underbara veckor på VFU är över. Jag har mött härliga elever och ledare och känner mig så inspirerad av verksamheten.

Peppe är nu min nya husgud! Gdammit vilken människa. En fantaqstisk pedagog, med humor, lyhördhet och ett otroligt sätt att trollbinda. Jag ska mejla honom och tacka för våra dagar ihop. Nu är han någon stans i världen och lär ut stage fighting till någon annan som får bli hänförd!

Vaknade och gjorde storfrukost framför melodikrysset imorse. Klarade alla ord utom ett! Lodrätt 9 i vinkel med fyra bokstäver... attans!

Sedan städade jag lägenheten och åkte ned på stan med Sofia för att se Lodalen berätta om sin nyaste bok "Dårens dotter". Fick med mig ett signerat ex också. Nu är min läslista långlånglång. Läste ut en bok igårkväll, men nu är den lika lång igen!

Ikväll blir det vin, ost, kex och schlager!

Jag har tappat hakan flera gnger idag. Hittade gamla klasskamrater på en mötesplats på inteeeeernet som kallas "Facebook", som jag brukar besöka för just det ändamålet. Vad fann jag? Jo att killar som varit trassliga och stökiga då jag kände dem har städat upp sig och skaffat familj, tjejer med dåligt rykte har blivit modeller och att söta flickor har blivit... gamla (och inte allt för söta längre). Jo, det också: 85 % av alla jag kollade upp hade sambo/var förlovade/hade en partner.

Är jag gammal? Eller den egentliga frågan är väl: Har alla barndomsvänner blivit vuxna, utan att jag hunnit med?

Det känns så fel att säga det, men Annika Olsson 22 år, har fått åldersnoja!

Jag har inte panik över att jag inte har barn eller lyckats kirra till mig ett modellkontrakt men jag är förbluffad över att det inte skulle vara så konstigt om jag hade det (ja inte modellkontraktet då, men hela barn-/sambo-/giftasgrejen). Jag är ju ändå den ålder mamma var när hon var gift och hade barn.

Människor i min ålder ploppar ut barn till höger och vänster och jag är inte ens redo att sätta in pengar på mitt ICA-kort. Jag har fortfarande sockersöta drömmar om hur mitt liv ska bli när jag fyllt vuxenålder och saknar min mamma för jämnan och tycker killar är lite läskiga.

Den enda gången jag känner mig lite vuxen är när jag är ute i skolan och undervisar (efter jag har övertygat eleverna om att jag faktist ÄR lärare och inte elev). Men jag fnittrar ändå åt elevers skämt i korridorerna och känner ibland att jag hellre lyssnar på dem än andra lärare. Fy vilken dålig ickelärare jag kommer att bli. Mina elever är inte mina vänner, men flera liknar vänner jag skulle kunna ha om jag hade dem (eller, ja... du förstår nog vad jag menar).

Troligtvis lite inspirerad av en heldags repetition av musikalen "Farväl Peter Pan", så vill jag likt Wendy, både bli och inte bli vuxen. Låt oss döda Tick och Tack och rädda landet Ingenstans!

Jag är superpepp!
Alltså inte bara peppisch... utan suuperpepp!

Jag har fixat klart utstyrseln idag också. Min förebild och inspiration är Lasse i After Dark. Och jag kommer likna honom hohm! När jag tänker tillbaka på första delfinalen så vkan jag inte komma på att jag såg någon som var utspökad i publiken... Hoho, fina tider! Jag kasnke blir trendsetter!

Hela dagen har jag gått runt och spridit et stort leende till skolan jag har VFU på och folk pratar mycket mer med en om man är riktigt riktigt glad... men det verkar lite hårt att hålla uppe det lyckorus jag kännt idag en längre tid. Mycket energi går åt.

Svammel svammel, nu ska ja bara vänta på att mina tjejer ska ringa så vi kan surra alla tre i telen om morgondagens planer.

Tjing hopp

Hittade en gammal dagbok från 2003, som undsluppit mitt stora dagboksbål jag hade för några år sedan. Jag var 16, kär och fruktansvärt besatt av killen. När man ser något gammalt med nya ögon förstår man mer. Att läsa en sextonåringflickas ärliga dagbok är som att kliva in i en hjärna som är så fullständigt fixerad vid sig själv och framför allt: sina brister. Tre dagar i depprission och en dag på skyhöga moln. Fram och tillbaka, upp och ned... huj, huj. Jag erkänner: det är inte ballongdjur och godisregn alla dagar i veckan, men jag är i alla fall inte sexton.

När jag var sexton såg jag fel på mig själv som inte fanns. Jag trodde inte jag var någon utan min kille. FEL! Jag var lika mycket någon som nu.