Annika - Livet är en schlager

Jag var jätteduktig hos tandläkaren, men jag fick inget klistermärke. Kanske var det för att jag grät och hyperventilerade? det var lite snålt tyckte jag. Det finns säkert hundratals barn som gråter och inte kan andas i tandläkarstolen, men som ändå får klistermärke.

Idag har jag firat att jag överlevde tandläkarbesöket. Firade med:

Ett träningspass
Två timmars näp
Två liter Fjällfil
En knep-ochknåp-tidning

Just nu är jag bara så lycklig och tacksam över att jag finns, klarar saker jag tror jag inte ska klara av, har en världsunderbar katt som busar i IKEA-påsen och ropar att jag ska vara med. Och det ska jag!

Det känns lugnare nu. Jag kan andas och tänka på annat! Oj så skönt. Dock känns min lagning av tand imorgon som en världslig sak. Undrar om tandläkaren håller med då jag grinar så jag skakar imorgon i tandläkarstolen. Jag ska försöka muta henne att ta båda tänderna i samma session för risken att jag inte kommer tillbaka någon fler gång inom de närmaste åren.

Ska även muta (eller: böna och be) om något lugnande piller eller lustgas, så jag fixar det. Blir inte chocken för stor ska jag skriva på min rapport och träna en stund imorgon. Så ser planen för morgondagen ut!

Fick inte hem min Rut idag. Hon är kvar på veterinärstationen över natten med dropp och mat. Hon läcker urin och de kunde inte få ur henne ett prov. Ulraljudet visar kristaller eller stenar i blåsan, men de är tydligen svåra att se. De måste bort i alla fall. Händer inget underverk ska hon oppereras imorgon. Även om hon blir opererad måste hon återhämta sig och bli av med infektionen... hur fan ska det gå till när inte antibiotika biter?

Det känns så tomt här. Vill inte tänka på att det här kan bli min verklighet. Jag. Här. Ensam. Utan min älskling.

Jag har beställt taxi 07.45 till Röbäck. Ska lämna av Rutan där under dagen så ska de ge henne dropp och göra urinprover. Jag ska pressa Inger-Johanne (vet.) att ge förslag till vad som kan vara orsaken till att alla mina katter får denna hemska sjukdom.

Vi vaknar 5 om morgnarna. Rut vill leka eftersom hon inte vet vad oron i kroppen kommer av. Jag leker med henne, för att hon inte ska springa på lådan. Jag går runt och är supertrött. Rut slumrar en stund. Jag får andas lite. Går och lägger mig kl 10.


Idag ska jag alltså börja på en ny kurs också. Skola alla dagar och  VFU på gång. Uppsatsen ska ju rättas till och lämnas in. Jag känner att jag borde börja göra något grundläggande först. Jag prioriterar tydligen skolan före till exempel att äta, duscha eller sova. Allt flyter bara samman när man är ledsen och orolig. Jag har visst inte heller snusat när jag tänker efter. Det är ju bara bra, men resten är riktigt dåligt av mig.

Det är fördjävligt.
Att det blir en gång till.
Jag fattar ingenting.
Är som ett vandrande lik.

Det spelar ingen roll hur mycket kärlek och omsorg jag investerar, när det finns sjukdom. Jag vet inte om det är lägenheten som förgiftar dem på något sätt. Jag har ändrat rutiner, foder, men de sjuknar in en efter en.

Massor av mediciner, veterinärbesök på löpande band. Hjärtat urholkas och jag är inte trygg hemma. Hemmet känns som ett hot nu. Jag står inte ut med tanken på att det skulle vara något som jag själv gör. Måste flytta!

Men kommer hon bli bra? kommer hon sluta gny av oro och smärta?

Det gör ont i henne och det gör ont i mig. Varken orjar eller vill något mer.

Älskar ju min Rut så mycket!

Idag var min domedag... eller den gick faktist ganska bra. Har fått tid för min avbitna tand och en för att byta en gammal fyllning som jag gjorde någon gång under mellanstadiet.

Jag hade med andra ord inte flera hål! Mamma trodde jag skulle ha fem, sex stycken. Tur att hon inte berättade det innan, för då skulle jag inte gått dit.

Johanna satt så fint på stolen vid mina fötter och agerade moraliskt stöd, trots att det var så tidigt på morgonen och jag kunde till och med slappna av lite bitvis. Det var mest i början då hon tog fram den fruktade och ökända KROKEN som jag trodde jag skulle börja grina eller spy, och i slutet då tandhyginisten skrapade tandsten och håret på stortåna reste sig. Annars pratade jag massa nervösprat som jag inte riktigt minns mer än att jag tänkte för mig själv:"Varför beättar jag det här?" och: "Det var väl en ovanligt dum fråga, som jag faktist redan vet svaret på".

Men nu är det gjort. Borren kommer fram först nästa besök.

Japps, igår fixade Björn nätet! Så nu slipper jag ringa runt och fråga folk om öppettider, busstider, meddelanden i dramagruppen eller i skolan.

Men nu när jag har nät, vet jag inte riktigt vad jag ska göra när allt viktigt är kontrollerat. Fasa: - Jag har glömt hur man slösurfar! Haha, patetiska i-landsproblem!

Ringer mammi varje dag och pratar länge. Saknar henne och Dagmar supermycket sedan jag åkte tillbaka till Umeå.

Men men, vad har hänt sedan sist jag skrev?

Det jag kan komma ihåg:

¤ Jag har bitit av en tand
¤ Jag har överskridit min tanläkarskräck och svimmade inte när jag bokade tid på folktandvården, men det snurrade bra i huvudet när jag stod i receptionen.
¤ Jag har haft den bästa hemmatiden i Luleå sedan jag flyttade hit
¤ Jag har pussat ca 25 000 gånger på Rut
¤ Jag har spelat ut mitt första dataspel någonsin
¤ Jag har skrivit min slutuppsats i svenska med det mest otippade ämnet någonsin: En religionspsykologisk analys av Strindbergs novell Utveckling.
¤ Jag har gått på gympa 1 och hållt på dö...
¤ Jobbat 75 timmar hittills i januari

Just nu tänker jag mycket på en flicka som jag tycker speciellt mycket om och vill bara krama om henne.