Annika - Livet är en schlager

Jag måste bekänna en sak angående min frånvaro på bloggen. Jag vänsterprasslar med en dagbok jag köpte för några veckor sedan. Innan bäbisen dog.

Känner därför inte lika mycket för att skriva här.

Men jag kan rapportera att senaste veckan har jag:

- jobbat 36 timmar
- gått tre heldagar i skolan
- skrivit två tentor
- tränat två gånger

Och även skrivit dagbok alltså.

Fick besök av Tomasen också ikväll. Nice.

Men åter till min dagbok. Den är klädd i rosa tyg med sidenband som bokmärke och ett gummiband runt om. Där klistrar jag in klipp från tidningar, recept och även skriver mina listor. Onödiga listor och nödvändiga listor. Har även skrivit en text om listor. Helt onödig den med men.

Jag skulle vilja ha en gammal skrivmaskin som låter sådär jobbigt högt, men helst inte med så tröga tangenter så man måste slå med en hammare...

Jag har även tänkt lite på min framtid. Jag blev rädd. Var fan tar tiden vägen? Varför blir jag inte sjukt duktigare på allt eftersom jag blivit sjukt mycket äldre? Konstigt.

Vad jag blivit bättre på de senaste tre åren:

måla med akryl
skriva listor
stå på mig
säga nej till fest
pyssla
läsa snabbt

Vad jag blivit sämre på de senaste tre åren:

skriva dikter
prata i telefonen
städa
träna
titta på film
skriva snyggt för hand
ta hand om mitt hår

Dessa dåliga, ogenomtänkta listor bjuder jag på. Då kanske du som läser detta inte tycker att min dagbok är värd att snoka i om du av någon outgrundlig anledning skulle vara på besök och den skulle ligga framme... för den innehåller sämre shit än det jag skriver här.

Skriva skriva skriva. Ska bli klar med två tentor idag innan jag börjar jobba så kan jag kanske fortsätta med sista ikväll när alla brukare lagt sig. Det är min plan.

Det är riktigt kallt i lägenheten nu. Ska önska mig en termometer i julklapp så jag kan hålla koll på inom- och utomhustemperaturen här i fortsättningen.

Nu måste jag knyta ihop dessa texter och försöka göra mig förstådd. Nästa vecka börjar slutuppsatsen i Svenska 5.

Denna dag har varit en riktig mardröm. Kring 12.30  somnade Ernst in för sista gången och jag saknar honom så jag går sönder inombords. Nu ligger han begraven i skogen på Carlshem och väggarna i lägenheten pulserar av tomhet. Nu har jag bara Rut kvar. Hon är orolig och vill inte vara med mig. Känner mig så totalt ensam i ett främmande hem.

Kommer på mig med att titta efter honom och väntar mig att han ska komma springande mot mig med svansen i vädret redo att leka med sin röda pinne som han älskade. Jag förstår inte att jag tappat två jag älskar inom loppet av fyra månader. Katterna är min familj och min trygghet och nu är det snart ingen trygghet kvar. Jag vill fly undan, men det går inte för det finns inga vägar ut ur sorgen.

Ernst var en gapig, framåt och social pojke som charmade och ville ha uppmärksamhet. Han älskade att mysa och leka med pinnar. Mat och godis var stora passioner tillsammans med promenader utomhus. När Ernst kom till mig var han ganska ful och pruttade de första två veckorna så han luktade illa, men han gick rakt in i hjärtat på mig med sin personlighet. När han blev äldre vart han så ståtlig och vacker men behöll sitt kattungesätt. En total förälskelse och en underbar vän i livet. Lilla gubben... finns ingen som min Ernst. Underbara 2,5 år har vi haft och dessa är jag tacksam för. Nu blir det många år av saknad. En lånad ängel som flugit hem.

 Älskade att krypa in i påsar och väskor Utomhus med spaning på allt som händer Sover i favoritkorgen Hjälper mig att diska Dricka vatten ur kranen i badkaret   Han älskade att klättra i klädkammaren        råttan En liten räkskit innan han flyttade in hos mig Älskade att klämma sig ned i små uttrymmen En sömnig pojkeErnst med favoritleksaken

Var på funken idag som planerat. Vad jag inte planerat däremot är att göra illa ryggen sådär igen. Förra gången (förra hösten) ringde jag ju sjukupplysningen och blev dumförklarad, så denna gång ska jag knapra värktabletter och hoppas att det går över. MEN DET GÖR ONT SOM FAN! Det går bättre när jag varit uppe och rört mig lite, men så fort jag ska resa mig så tror jag att jag aldrig kommer att komma upp.

När jag skulle ta mig hit till datorn för att läsa bloggar fick jag så ont att hörseln försvann. Kändes som om någon höll dunkuddar för öronen på mig och högg mig i ryggslutet med en brödkniv. Fan alltså. Känner mig som Sveriges skraltigaste 22-åring.

Charlotta kom förbi och gav mig 4 värktabletter, men jag får bara ta en ikväll... hoppas jag kan sova och tar mig upp till lektionen imorgon.

Mitt liv ter sig mer och mer som ett skämt. Inte min sorts humor.

Från 20.00 till 02.30 var jag hos Carolina och David och hjälpte till att förlösa Ester! Det blev 3 suupersöta grå, vita ungar, precis som mamma deras. Jag vill så gärna vara med dem hela tiden typ, men det går ju inte.

Nattens äventyr gav en otrloligt trött Annika på morgonen i skolan. Vi hadfe redovisning och den gick ganska bra, men jag sade inte många ord. Till imorgon ska vi ha läst 2 romaner. Jag fick min sms-avi på bokpaketet IDAG, så det lär ju inte gå. Jag ska bläddra i ena boken och läsa den kortare inatt. Hela dygnet har som fördrivits. Lever på natten och sover på dagen. Inte så bra.

Ikväll ska jag och Johanna på funk! Sedan häng hos Ididen :)

Kan inte sätta fingret på det, men det är inte riktigt bra. Det är något som jag inte vet vad. Ett illamående jag gått med hela dagen. Som om att det är något. Trötthet också. Vill bara bli mig själv igen och hitta tillbaka.

Grattis pappa Örjan! (Vinkar till himlen)

Idag är det pappornas dag. Jag ringer Halvard och grattar. Han är glad och snäll. Kommer ned den 26:e för besök på sjukhuset och jag kan inte följa honom. Har skola från 10-15. Det känns bajs. Vill finnas för honom när han behöver mig. Ska höra hur viktigt det är att gå på lektionerna. Troligvis relativt viktigt eftersom det är inför C-uppsatsen.

Ikväll ska jag få träffa Eli och Dana på teatergruppen! Wihoooo! En bäbis som jag faktist gillar. Usch vad jag är barnovänlig i annat fall, men den bäbisen och Fridas kommande känns jättefina, goa och snälla fast jag inte träffat dem än.

Har kommit på ett sätt att ge Ernst medicinen utan att bahöva hjälp från grannen. Det känns så bra att klara sig själv! De har varit så snälla och stöttande, så jag vill att de ska slippa komma över på obekväma tiden två gånger om dagen.

Nyss bet Ernst rut så hon skrek. Lite hemskt att jag blev glad för det, för nu börjar han likna sig själv mer och mer. Dock sover han mycket, men det gör Rutan med, så det är nog som det ska. Jag har fortfarande hopp om att han ska bli helt bra!

Grattis på Ernst med förresten! Han är ju också pappa!

Jag åkte i djupaste förtvivlan med underbara Ida och Carolina och kom hem med hopp! Veterinär Kent är bäst!

Vi fick vänta länge innan vi mottogs, sedan tog det 2 timmar att skölja ur blåsan ordentligt. Med nya mediciner för att förebygga, bygga upp och ta ned infektion och inflammation kan Ernst bli frisk igen. Kent var otroligt proffisionell, lugnande och förtroendeingivande. Han ville informera mig mycket och ta hand om min älskade Ernst.

Håll nu tummarna att Ernst svarar på denna antibiotikakur! Gör han inte det finns det inte mycket kvar att göra. Amputera snoppen är inget alternativ. Stympa min liten och öka risker för urinrörsinfektioner är inget alternativ. Nej NU ska medicinen fungera!!! Blåsförstärkande och alla tips jag fått ger mig nytt hopp om att få leva länge med Ernst.

Tusen tack än en gång för alla som hört av sig på telefon, sms, kommentarer och meddelanden.

Jag vill tänka tillbaka på den här dagen som en dag av hopp. Både för mig och Ernst, men också för att Obama fick vinna USA-valet. Hoppas det är en positiv vändning för världen och den lilla människans liv.

Jag ville bara uppdatera vad som händer här. Har inte ork att höra av mig till någon för tillfället och vet att många av mina vänner gör viktiga saker idag. Så här är läget just nu:

Ernst mår jättedåligt. Han fräser när jag tar på ryggen eller ryggslutet, svansen hänger och han andas ansträngt. Rut löper amok av oron och kutar omkring i hela lägenheten och gnäller. Jag grinar.

Ringde veterinären på Röbäck och förklarade läget. Respons: "Vi är fullbokade och har inte möjlighet att ta emot er idag.Jag önskar dig lycka till". Jag lägger på utan att säga något och ringer Vännäs och begär ultraljudstid och undersökning. Får en tid kl 16.00. Carolina ska skjutsa in mig och min ynkling.

Nu: väntan och åter väntan. Carolina är på inskrivning på en ny kurs, så jag väntar. Kommer be henne att vara med mig när hon kommer tillbaka tills vi åker.

Tack alla som visar sitt stöd på olika sätt. Kommentarer i bloggen, fina ord och kramar när vi möts, långa ältande samtal på telefonen. Tack! Utan er skulle jag inte orka kämpa.

Det är som om något punkterat båda mina lungor. Jag får ingen ny, frisk luft. Det är kvavt och instängt och jag kommer ingenstans. När kommer brytpunkten? Jag ligger och väntar i detta vakum på att det ska bli bra, eller på att allt ska gå åt helvete. Ingenting händer.

Just nu klarar jag inte av att göra det jag tycker om och jag fixar inte att göra klart mina tentor till skolan. Jag ska jobba på torsdag. Vill fixa det, men vi får se.

En dag i taget. Att vänta på att den ska ta slut och hoppas på att lyckan väntar på mig dagen efter.

Det var en trevlig kväll igår. Eller rättare sagt: Tomas var trevlig och jag var bara som jag är nu.

Har sovit gott inatt och har många timmars obruten sömn. Jag tittar ut och vill bara ta en långpromenad i kylan, komma hem till ett varmt badkar och sedan göra sushi på kvällen och ta ett glas vin.

Det jag gör istället är att försöka börja på simuleringstentan och vanka runt med vemod och en ständig klump i magen och tyngd för bröstet. Jag tycker det inte alls är konstigt att jag skärmar mig från personer för att inte tycka om dem så mycket, för att bry sig om någon annan så att det gör ont, gör ondare än något annat när det är kris och kaos.

Ernst och Rut är två sådanna personligheter som jag bara faller ihop för, när det händer något. Jag tycker kärlek är förhatligt på så sätt. Att man aldrig bara kan tänka på sig själv och försöka överleva egna smällar utan att bry sig om så det bara gör massa ont! För jag kan inte stänga av. Det som hänt senaste tiden har utlöst en kollektiv oro för alla jag riktigt bryr mig om. Är så rädd att det ska hända mamma, mormor, Halvard, Carina, Mikaela något och tänker på mina vänner som har det jobbigt och som jag inte kan ge vad jag skulle vilja.

Hade det inte varit bättre att vara känslokall så man sluppit allt som gör ont på grund av att man bryr sig? Jag har länge haft min gard uppe för att jag inte ska bry mig om/älska människor och sedan vara orolig för att mista dem eller känna deras smärta, men det fungerar inte. Det finns dem som hinner under och som tar sig in orden
tligt. Då är allt rosa moln och saftsoppa när det är bra, men krossat glas och lervälling när det händer något.

Jag barrikerar mig tills jag hinner ikapp.