Annika - Livet är en schlager

Ingen från veterinärkliniken i Vännäs har ringt upp idag. Jag får ringa både dem och Agria imorgon. Jag vill ju veta vad som kom fram i testerna! Satans vad man ska få strida. Är helt slut. Stannade hemma från hänget idag för jag får panikångest att vara ifrån honom.

Jag jobbade över 200 % när Bosse var sjuk och gick runt med en brännande ångest i magen hela dagarna och cyklade mina extrarundor från Grubbe för att ge honom medicin emellanåt... det finns inget hemskare än att inte ha koll på hur det utvecklar sig med en sjuk bäbis.

Imorgon ska jag vara i skolan hela dagen och kommer längta hem varje sekund. Min lilla Ernsting följer mig hela tiden och ligger med tassar och huvud mot min rumpa just nu där jag ligger i sängen och skriver. Han vill inte släppa taget och det vill inte jag heller.

Jag tycker synd om Ernst för att han måste äta massor av illaluktande pasta som kommer i sprutförpackningar och innehåller kortison och bli tvingad att svälja konstiga piller. Jag tycker synd om mig själv som måste brottas med en sexkilosklump muskler morgon och kväll i olika omgångar för att se till att han får i sig allt. Vi blir sura på varandra, sedan pussas vi och blir sams igen...

För att få lite rätsida på mitt liv och för att fylla huvudet med annat har jag idag:
tvättat
handlat
städat lägenheten
träffat gruppen inför simuleringsuppgiften
lagat mat
läst ur "Jane Austenklubben"
läst om presidentvalet i USA och kollat på klipp från CNN

Ska sova på en stund, men först ska jag äta lite av det goda brödet Carro bakade och kom över med igår och dricka lite te.

...att det inte är vad jag fruktar! Ernst är dålig med samma symptom som Bosse hade i somras. Kissa var tionde minut med endast lite urin varje gång. Inte gör det mig lugnare att veterinären sade att Bosses sjukdomstillstånd kunde vara genetiskt eftersom han var så ung, okastrerad och fick urinstopp. Det brukar ske med gamla, kastrerade hanar.

Jag mår illa av at tänka på att jag måste ringa veterinären imorgon. Har gjort ett tjugiotal av dessa samtal i somras. Jag vet vad de kommer att säga när jag beskriver symptomen. Ska berätta om Bosse för att understryka mina misstankar. Kräva att få komma in med honom! Jag tänker inte låta dem på djursjukhuset missa signaler och tester.

Min stora rädsla är att få en repris av det hemska jag gick igenom för någon månad sedan.

Mina katter är mina skatter! Det gör så ont i mig när de mår dåligt och är sjuka. Ernst har en helt fantastisk personlighet. Utan honom skulle mitt hem inte vara ett hem.

Tankar snurrar i huvudet....
"en ´stenkatt´är en stenkatt. De blir sällan helt bra.
Sjukdomsperioderna kommer och går"
"en möjlighet är operation, men vi kan inte garantera något"

Jag är mer rädd för att de ska göra för lite än för mycket. För så har det blivit gång på gång när jag haft att göra med veterinärer. De gör fel, för lite eller alldeles för sent...

Jag vill att jag bara ska se i syne... att jag ska vara fjantig och få skämmas över detta inlägg imorgon efter veterinärbesöket. Att jag ska vara en överbeskyddande, neurotisk kattmamma.

Jo jag är utbränd. Kroppen säger stopp och jag vilar lite och kör igång på samma sätt igen . Jjag tycker jag borde klara det jag har, men på något sätt blir det för mycket. Produktiva dagar blir jätteproduktiva, och sedan måste jag ha en dag utan att göra något alls för kroppen och hjärnan vill ingenting. Usch.

Idag har jag i alla fall:
¤ gått igenom gruppredovisningen tills fredag
¤ strukturerat min analys och börjat skriva lite
¤ åkt ned på stan och handlat de sista sakerna inför mitt projekt
¤ tvättat 4 IKEA-påsar med smutstvätt

Ikväll är det kvällskurs, men jag kan nog inte gå på den om jag ska hinna med det kvällen kräver i plugg... har lite dåligt samvete över det dock...